Vi har firat påsk långt innan våra kyrkor byggdes. Generationer har lyssnat till bibelberättelserna om Judas, Petrus, Tomas och kvinnorna vid graven. Och Jesus, huvudpersonen. Mannen på korset, han som hyllades och hånades, dödades och uppstod enligt skrifterna. Men vad betyder alltihop? På vad sätt gör påsken skillnad?
Inom ramen för kyrkans liturgi gör den skillnad. Det finns en linje från första advent över jul och påsk och fram till alla helgons dag och domsöndagen. Om födelse, död och nytt liv. En rytm som följer naturens. När påskljusen tänds sjunger fåglarna och psalmerna skiftar från fastans moll till dur. Uppstått har Jesus hurra hurra, ropar barnen i kyrkan. Vad ljus över griften, svarar de vuxna.
Men vad betyder det för mig? Jag tänker denna postmoderna tanke i trygg tillit till att kyrkans gemenskap bär traditionen. Det sanna är inte bara en subjektiv upplevelse, det finns en sanning bortom min egen förståelse och känsla. Det är inte bara det relevanta för mig som är det viktiga i livet. Världen är större än min egen, absolut och amen. Därför behövs kyrkor, traditioner, riter och kollektiv. Men ändå, hur kan jag karva fram en berättelse om mitt eget liv ur den Stora Berättelsen om allas liv? Och hur kan jag bidra till den berättelsen?
Våren visar vägen. Korta bakslag, men varje dags vandring till jobbet är en vandring mot ljuset. Livet bryter igenom det kalla och frusna. Färgerna återvänder, marken mjuknar och vi vågar knäppa upp knappar. Kanske påsken handlar om en gudomlig närvaro som ändrar karaktär; från hierarkiskt avstånd till en ström rakt genom allt i livet. Och en gudsrelation som skiftar från kyla till värme, från förbud till frihet åtminstone ur människans perspektiv. Så tycks det när Nya testamentet ställs mot Gamla.
Påskens berättelser har något mer att säga än det faktiska skeendet. Att ”läsa som det står” är att förminska budskapet och det visar sig ju också i att berättelserna om vad som händer efter uppståndelsen skiljer sig åt. De stämmer inte överens och så har det bekymmerslöst fått vara genom kyrkans historia då texter innan boktryckarkonsten skrevs av för hand till nästa generation. Motsägelserna har inte varit något problem eftersom berättelsernas betydelse sträcker sig bortom bokstäverna.
Så vad berättar berättelserna om påsken en vårdag i Uppsala eller Luleå 2012? Kanske om öppenhet för något som möter mig både inifrån och utifrån? Att leva i flödet av gudomlig närvaro i hela universum, en närvaro som bär på kraft och vila, försoning och engagemang. Våra liv ser annorlunda ut – för somliga drar långfredagen ut på tiden medan påskdagen för andra är ett vardagstillstånd. Så är livet, men alldeles oavsett är jag aldrig ensam. I djupet av allt mänskligt finns en gudomlig närvaro. Flödet är ett överflöde som gör att till och med döden besegras.
Att öppna sig för den närvaro som redan finns, vad gör det för skillnad i våra liv? Med den frågan möter jag en vän i nära samtal. Och tänker på Tranströmers dikt om en glänta: Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Påsken gör inte livet lättare, men mer levande. Och axlarna sjunker inför insikten att allting inte bara hänger på oss. Att öppna sig är att slappna av, ta emot och ge utan rädsla och krav. Så blir jag en del av ett större vi. När tankarna tänjs öppnas kanske också hjärtat. Som att bara den som gått vilse vet vad det är att hitta hem.
/Gunnar Sjöberg