Absolut är annars ett vanligt uttryck, som ett reflexmässigt ja. Tveklöst. Men ett sådant svar kanske inte leder till ledande positioner. Det låter som att man vill för mycket, nästan strävar efter att bli ledare. Och det passar illa i motvillighetens tid.

Jag minns ett biskopsval för många år sedan. När egenskaperna för den nye ledaren skulle vaskas fram hördes en röst som ropade: Vi ska ha en biskop som inte vill vara biskop! Jag minns applåderna och min känsla av overklighet. Ska kyrkans högsta ledare vara personer som inte vill vara det? Motvillighet som merit, ambition som svaghet. Nu fick just det stiftet en mycket bra biskop som jag aldrig hörde säga "jag vill inte" inför frågan. Men ändå.

Jag vill bli ledare! Är det bara uppstudsiga elever på företagsgymnasier som vågar säga sånt idag? Var ligger problemet? Finns det kulturer som fostrar till icke-ledarskap? Som håller tillbaka eller ställer sådana orimliga krav på ledaren att ingen vågar gå in i rollen? Eller är motvilligheten bara skenbar, en taktisk manöver för att komma i ledande position med en given gardering när motvinden börjar blåsa: Jag ville egentligen inte... jag ställde upp, offrade mig för saken. Som att ta ansvar skulle betyda att göra något jag inte vill.

Vilka namn är det som nämns? När en ledare eller chef söks så är det ofta den första frågan. Vad har vi för namn istället för vad har vi för krav? I värsta fall stannar det där: Namn vaskas fram, gallring sker och plötsligt har en ledare tillsats med uppgift att själv definiera både roll och uppdrag.

Kanske var det vad som drabbade Juholt, jag har ingen aning. Men i motvindens tid såg han väldigt ensam ut och så blir det för den ledare som väljs att leda utan närmare kravdefinition och sammanhang. Den som väljs på sitt namn blir väldigt lätt att utse till syndabock. Organisationen kan ju alltid plocka ett annat namn, någon vars främsta merit ska vara motvillighet. Juholt kanske sa Absolut när han fick frågan om att leda partiet...

Namndiskussioner pågår, sa Carin Jämtin dagen innan man fann Namnet i den inre kretsen. Men oavsett namnet Löfven måste det politiska ledarskapet reformeras, precis som det kyrkliga. Fördelas på fler axlar och fokus flyttas från företrädaren till idén. Det och dem som bär istället för Ledaren. I Svenska kyrkan trevar vi oss fram vilket inte minst märks vid biskopsval där "namnfrågan" riskerar skymma den större frågan om vad som ska företrädas och gestaltas. Det tar tid och tid är nog vad Socialdemokraterna behöver nu. Tid att bottna i idén, det som ligger långt djupare än namnet på den nye ledaren. Socialdemokratins kris stavas inte Juholt, dess möjlighet inte Löfven. Och om Svenska kyrkan har en kris bär den inte samma namn som närmsta kyrkoherde.

Jag tror på lyhördhet och lagarbete. Tillsammans är ett vackert ord, att hjälpa varandra en konstart. Skönt är det sammanhang där människor strävar efter att ge varandra kraft. Då ledaren är omgiven av god vilja och kloka rådgivare som vågar vara ärliga. En kultur där alla får växa och utmanas i att ta ansvar. Där motvilligheten får stå tillbaka för den gemensamma ambitionen.

/Gunnar Sjöberg

Jag tycker om korta, intensiva ösregn. Finns en altan eller gräsmatta i närheten går jag gärna ut för att överrumplas och översköljas. Kom och se, sa jag ibland när barnen var små. Jag ville lära dem att åtminstone sträcka ut händerna för att inte bara bli blöta utan också känna kraften av något annat. Något icke kontrollerbart. Jag gör samma sak idag. Ensam.

Oväder kan vara vackra, särskilt när de kommer som en överraskning och är korta, intensiva. Skriver jag lättvindigt, utan att äga en enda hektar av skogsmark.

Det finns olika former av oväder men det som fascinerar är överrumplingen. Poff. Och omkullkastningen av det självklara. Krasch. Världen är annorlunda efteråt, både den yttre och inre beroende på vilken typ av oväder det handlar om. Boom. En plötslig vind kan slå omkull oss – ett leende, en beröring och en kommentar lika väl som trettio sekundmeter och en klass 2-varning av SMHI. När vi reser oss är världen en annan. Kanske inte bättre men annorlunda. Och annorlunda är bra.

För några år sedan var jag på Matoperahuset i Stockholm för att fira min mammas 75-årsdag. Jag kom dit oförberedd med en vag uppfattning om att det handlade om att äta och lyssna på opera samtidigt eller inte. Mitt i maten – och operan – sjöng en kvinna en aria som en aria ska sjungas. Med inlevelse sökte hennes blick över lokalen och sekunden innan hennes blick fann min fick jag ett varsel av att något var på gång. Så jag mötte hennes blick när hon stadigt gick fram mot mig, föste undan besticken och tog plats i mitt knä. Jag hamnade i ett kort, intensivt ösregn. Vackert, överraskande, överrumplande. Hon sjöng hela arian sittandes i mitt knä. Det darrar än vid minnet.

Varför just jag, av alla hundra i lokalen, är ju en naturlig fråga. Men jag minns inte att jag ställde den då och idag är den ointressant. Den frågan förskjuter fokus från kulturens mission och operasångerskans prestation. Det handlar ju inte om mig, min eventuella närvaro i ögonblicket eller hennes och min eventuella kemi. Suck, sådana begränsade perspektiv förmår inte ta in det kulturen vill bjuda upp till. Det handlar om ett kort, intensivt ösregn. Ett nedslag. En dans i oklar men bestämd takt. Pang. Att bli förd av någon annan, något annat. Just nu. Leva liv.

Så vad är då kultur? Jag vågar inte ge mig in i debatten för nånstans handlar det å ena sidan om personlig smak, å andra sidan om formella definitioner. Är det kultur när Zlatans nedtagning kastar omkull mig i TV-soffan? Är det kultur när hon som bjuder upp får mig att fullständigt släppa alla tag som begränsar mig?

Det korta, intensiva ösregnet. Arian i knät - det som kastar omkull och förvånar mig. Allt sådant är vad som slipar bort alla överbyggnader och blottlägger vad livet handlar om. Det nakna som jag i bästa fall vågar se när jag släckt lampan innan ögonlocken. Och i gudagivna stunder får dela med en vän som förstår. Som kan hålla om mig medan jag kastas omkull. Eller följa med i fallet. För även efter korta intensiva ösregn följer sol. Så är min tro.

/Gunnar Sjöberg

För någon dag sedan passade jag på att göra en rejäl vandring i skogen. Det är inte bara myggfritt nu utan även fästingfritt. Jag gick i en tunn kofta och njöt av solen som tände små eldar i den gröna buskagen. Träden har ju redan klätt av sig, så sikten var god. Det var något genomskinligt över min vandring i det avskalade landskapet. En jul jul, strålande jul på sitt alldeles egna vis.

Det täta och heltäckande en sommardag är vackert, men vackert är också en avskalad mellandag i december. På nåt sätt förstärkte denna gröna jul det avskalade i julens händelse. Det gudomliga och mänskliga möttes i ett enkelt stall, med djuren på första parkett och några herdar som ansågs religiöst orena eftersom de inte kunde följa de komplicerade religiösa lagarna. Mer avskalat kan det inte bli.

I det avskalade framträder det viktiga och vackra tydligare. Det är ett känt inredningstips - plocka bort nio kopparkittar från spiskransen och den tionde lyser vackert. Less is more. Men kanske finns det nån existentiell variant på det. Less is more även på insidan, i valet hur vi formar våra liv.

Jag skulle kunna reducera min skogsvandring till en av många naturupplevelser. En vandring bland alla andra. Men jag vill inte det, jag vill bevara känslan av hur det avskalade framhäver det viktiga och vackra. Vad får det för konsekvens för hur jag lever mitt liv? Hur kan jag bidra till att synliggöra det som jag tycker är viktigt för mig, andra och skapelsen i stort? Hur kan det inre uttryckas i det yttre?

Jag har inte svaret, men jag vill finna det. Utmana mig själv att söka konsekvenser av insikter och upplevelser. Kanske låter tanken naiv, den borde ha slagit mig förr. Det har den naturligtvis gjort men försvunnit under täcket av allt annat som livet för med sig. Den finns där, som trattkantarellen under höstlöven på min julvandring.

Less is more även vad gäller livsstilsförändring, det gäller att ha fokus på de små stegen för att hålla missmodet stången. Fokus på den där ledstången som Tranströmer skriver om i Schubertiana IV, hoppet om att något viktigt och vackert väntar även bakom de hörn vi inte har koll på.

”Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inte kommer inifrån.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.

Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på något annat. På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.”

/Gunnar Sjöberg,

Himlen vill möta marken där jag bor. Jag tror det finns ett skeende som pågår alldeles utan min egen medverkan och dessutom utanför mig själv. Himlen vill möta marken, det gudomliga det mänskliga. Vi behöver inte tro på det, det sker ändå. Att utsätta sig för mötet är en möjlighet. Eller ett hot.

Jag minns många smockfyllda advents- och julsamlingar med skolor i Luleå Domkyrka från förra seklet. Jag minns körerna, tystnaden, ljusen. Jag inser att tiden på nåt märkligt sätt förändrat villkoren. Nu reglerar Skolinspektionen vad som får ske eller inte ske. Till och med vilka psalmer som möjligtvis kan få sjungas. Jag kan förstå det som en konsekvens av alltför många präster som befallt alla barnen att be och tvångsvälsignat hela klasser. Men jag tror inte det är eller varit så vanligt. Så vad är vi rädda för? Att skoleleverna ska bli berörda? Träffade av den andlighet som fyllt universum allt sedan skapelsens första dag? Att kyrkorummet – stenarna – ska ropa?

Människor tror och kyrkor är byggda som rum att dela och uttrycka denna tro i, både ensamma och tillsammans med andra. Kyrkan mitt i byn har samma funktion som en moské och en synagoga och den skolelev som anat rymden i Domkyrkan kan också förstå moskéns uttryck. Eller åtminstone borde skolan kunna lära eleverna det, att inte begränsa kristendom till västvärlden och Svenska kyrkan till det ur-svenska. Världen är större än vi tror, precis som Gud. Att låta barnen komma till kyrkan är att vidga deras livsuppfattning. Och är inte det skolans uppgift? Att utmana?

Det finns ingen anledning att demonisera Skolinspektionen – den försöker ge vägledning till en sund balans mellan skollagen och kyrkans tro. Jag tror inte rädslan är samma som maktens rädsla över människor som blir berörda. Hänförda och fria. Men den rädslan känner vi genom historien och därför har makten ofta lierat sig med den ledande religionen. Det handlar om kontroll och i somliga tider vill både kyrka, stat och föräldrar kontrollera i övermått.

Debatten om skolans samlingar i kyrkan skulle kunna föras i ett lugnare tonläge. Om himlen vill möta marken där vi bor, spelar det ingen roll hur mycket vi försöker reglera och begränsa själva träffpunkten, mötesplatsen. Det sker ändå. I våra hjärtan. Det knackar på dörren. Inifrån.

Livets stora frågor hinner ikapp oss förr eller senare, så varför ska vi hindra barnen från att mötas av dem? Det finns en rymd i Gudstankarna som ingen kan begränsa. Kyrkans höga valv vill påminna om det.

Religion är en privatsak brukar vi säga idag. Absolut, alla ska ha rätt till sin egen tolkning. Men när min tolkning möter andras vidgas den. Mitt begränsade synfält behöver utmanas och ta in att religion är en angelägenhet för hela skapelsen – en längtan och strävan att hela och leva för mer än min egen vinning. Att vidga rummet.

Kyrkorummen talar om detta, så låt barnen komma till dem. Medan prästen utan dåligt samvete kan ligga lågt. Det stora kommer till oss, oavsett allt annat. Himlen möter marken där vi bor. God jul!

/Gunnar Sjöberg

Tystnaden lade sig i lokalen. Någon av afrikanerna sa något, men vi svenskar satt tysta. Lite förlägna, funderandes på rätt svar. Eller på vad biskop Bill skulle tycka var rätt svar. Vad är salt, upprepade han. Så började svaren komma in, men de handlade bara om hur Jesu ord skulle tolkas. Vad vi tror oss vi lärt genom åren, andras svar på vad Jesus menade saltet var en symbol för. Men snälla, fortsatta biskopen med ett varmt leende och tindrande ögon, är det ingen av er som kan svara på min enkla raka fråga; vad är salt? Vad kan vi säga om salt?

Det är vitt, tänkte jag innan någon annan sa det. Precis sa Bill, salt är vitt. Och hur brukar vi färglägga änglarnas kläder? Vitt. Vilken är glädjens färg? Vitt. Så ledde han in oss på ett vindlande samtal om vad Jesus kunde ha menat med att säga att vi faktiskt är jordens salt. Jag minns inte svaren, alla tolkningar. Jag minns vindlingarna, alla vinklingar. Det var ett underbart öppet samtal. Och vad biskop Bill egentligen tyckte var plötsligt inte det centrala. Hans fokus var att öppna upp, inte stänga igen. Att fråga mer än svara.

Gud är den okände och okännbare, säger Mästaren i Anthony de Mellos underbara bok Lyssna till fågelns sång. Varje utsaga om Gud, varje svar på era frågor blir automatiskt en förvrängning av sanningen. Men, frågade en lärjunge, varför talar du i så fall om Gud? Mästaren svarade: Varför sjunger fågeln?

Fågeln sjunger inte för att den har ett svar utan därför att den har en sång, skriver de Mello. Mästarens ord är inte till för att förstås utan för att avlyssnas så som man lyssnar till vinden i träden, älvens brus och fågelns sång. Då kommer de att väcka något i våra hjärtan som är bortom all kunskap. En förståelse bortom svar.

Jag firade första advent i en fullsatt Domkyrka i Uppsala. Framför mig vilade Beata i sin pappas famn, kanske ett år gammal. Efter ett tag förstod jag att Beata fötts med Downs syndrom. Pappan höll henne mot sin axel så hennes ansikte mötte mitt hela gudstjänsten. Mitt i det liturgiska skeendet, det som liksom pågår av sin egen kraft, log hon mot mig vid varje ny ögonkontakt. Hennes leende var ständigt nytt, som om hon just då upptäckte mig. Beata översköljde mig med leenden, hon gav liv hundrafalt. Som fågeln med sin sång. Som Gud i ett barn.

Om någon skulle fråga mig varför jag talar om Gud trots att Gud alltid är bortom våra definitioner, skulle jag svara: Varför ler Beata? Hon var en gudstjänst för mig den första advent 2011.

Nu är vi mitt i advent som betyder ankomst. Vi tänder ljus för stämningens skulle men också för att se bättre i mörkret. Se vad eller vem som närmar sig. Det svåra är att se bortom. Bortom de svar vi hört och de normer vi formats av.

Hosianna i höjden! Ännu hinner vi sjunga sången så att taket lyfter och verkligen ger rymd. Så att biskop Bill kan fortsätta spänna blicken i oss med sin fråga om vad salt egentligen är. Så att fågeln kan sjunga fritt och Beata fortsätta le. Och bana väg för den som både möter oss inifrån och utifrån.

/Gunnar Sjöberg

Så håller det på. Det är också ett liv.

Människan har större hjärna än strutsen och mindre ögon. Alltså borde vi se sämre men vara klokare. Vilket vi är. Men däremot sticker vi ofta huvudet i sanden när vi inte förstår eller orkar ta in det som kräver förändring och val. Istället för att göra som strutsen, bara picka på och finna en mening i det. Eller inte en mening. Vad som är klokast vet jag inte.

Jag har också lärt mig att månen inte är rund. Det är bara för att vi ser så dåligt som vi kallar den rund. Egentligen är den hur gropig och spretig som helst av kratrar och andra märkligheter. Det kanske strutsen redan sett men inte förstått.

Så, sanningar omkullkastas. Vad är sanning när månen inte är rund och strutsen inte sticker huvudet i sanden? När osäkerheten sköljde över mig som starkast greppade jag tag i en av barndomens minnesgåtor: Vad är likheten mellan solen och en slips? Svar: Båda går ner i väst.

Solen är märklig här i Sydafrika, den går liksom i andra banor men efter att faktiskt ha ställt frågan till en lärd man är jag numer trygg i att den även här går ner i väst. Men Orion hänger upp och ner.

Några representanter från Svenska kyrkan har mött kyrkoledare från Sydafrika, Zimbabwe, Swaziland och Mocambique för att tala om tro och liv. Innan mötet var jag ledig några dagar och hann fyllas av känslan av att allt är så annorlunda här, tvärtom mot vad jag vant mig vid. Känslan gav mod att i samtalen också prova tänka tvärtom, ett mod som afrikanerna redan hade innan mötet. Ompröva normer, picka på stenar och vända dem, ifrågasätta sanningar och traditioner. Det självklara.

Våra samtal flöt ymnigt under tre dagar. Den afrikanska himlen har en rymd som ger mod att tänka och tala utan reservationer. Förbluffande många jag mötte även de dagar jag var ledig talade om tro. Här finns inte den rädsla jag kan ana hemma i Sverige, en rädsla att bli berörd eller alltför personlig. Eller åtminstone en rädsla att tala om tro. I Sydafrika är den ingen privatsak. Den bara är. Som Gud.

När vi möttes på det katolska gästhemmet utanför Durban var det först så mycket som skilde oss åt, det som är så annorlunda: hur vi behandlar barnen, könsroller, traditioner. Men samtalen nådde snabbt under ytan och då möttes vi i det som handlar om rädslor, fördomar, makt, självbild.

Jag reser hem med många frågor och en känsla av att det kanske bara finns en enda sanning som dessutom är subjektiv: Att ju djupare vi vågar möta varandra, desto mer känner vi igen oss. Det unika i mig är det gemensamma med dig.

Och i min mobil läser jag en dikt av Tomas Tranströmer: Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.

/Gunnar Sjöberg

Det är tröstande ord till den som inte kan bestämma sig. Den som vill pröva en tanke en gång till, eller lyssna till sitt hjärta ett varv till… Den osäkre och vacklande. Den ambivalente som är klok nog att se giltighet på fler än ett sätt.

Att vänta vid en tröskel kräver mod och uthållighet. Mod att lyssna, inåt och utåt. Bestäm dig, ropar världen runt omkring. Välj! Tiden går, vi har bara ett liv bla bla bla. Hellre välja fel än inte välja alls, nöj dig med det som är. Visheten ropar precis tvärtom: Lycklig den människa som väntar vid min tröskel.

Jag tillhör de som ibland bestämmer sig för snabbt. Till mitt försvar kan jag säga att jag är lika snabb på att ändra mig, om det nu är ett försvar. Kanske det bara betyder att jag sitter på en sån där tröskel, en smal yta mellan två val. Och att jag vacklar än hit och än dit. Önskan att fatta ett beslut – att göra det där valet – driver mig att göra det men så fort jag gjort det sluter sig ju världen. Det finns ju alternativ! Kanske är det vad det handlar om? En önskan att leva i öppenheten, behålla alternativen.

Å andra sidan tillhör jag också de som inte kan bestämma sig. Eller snarare, de som kan låtsas bestämma sig. Vi som låtsas veta vad vi gör och vill. Vi som svarar ”absolut” på varje fråga om ”allt är under kontroll” och självsäkert säger ”ja” bara för att undvika det betydligt svagare ”vet inte än”. Att vara bra på att låtsas, är det en styrka eller svaghet? Tänker jag, osäker redan inför frågan.

Jag tror jag hittat Vishetens tröskel nu. Så jag sitter där, inväntar nån slags känsla. Nåt slags beslut. Lyssnar. Kanske blir jag kvar på tröskeln. Visast är den människa som inser att hon ingenting vet, sa Sokrates. Vad det egentligen betyder har jag aldrig förstått, alltså är jag vis.

Trösklar finns i livet men vi kan förhålla oss på olika sätt. Den som rusar på utan tanke snubblar på tröskeln. Ramlar åt ett håll utan styrsel och koll. Det ligger förstås en charm i det, att låta saker bara ske. Studsa runt mellan tillvarons alla val. Den som inte vågar stanna upp för att känna efter kliver helt enkelt bara över tröskeln med stora, bestämda steg. Steg bestämda att aldrig tveka, aldrig backa. Knän som aldrig skall böjas, hjärtan som icke skall öppnas.

Jag tycker om tröskeln men hur ska jag kunna skriva en krönika om att vänta vid den? Så fort jag satt punkt har jag ju stängt en dörr. Å andra sidan har jag en deadline att förhålla mig till. Och det har vi ju alla, i en betydligt större mening.

Tommie Sewon har skrivit en psalm för ambivalenta. En psalm som nynnas av alla som väntar vid tröskeln, alla som orkar hålla ut i en ärlig vilja att veta, att förstå. Att känna den egna livsinriktningen och ta steg att möta den. Inte bara följa andra, utan följa sitt hjärta. Alla som orkar hålla tvärsäkerheten stången och sen kasta sig ut. I Vishetens öppna famn.

Det finns något djupt plågande i ambivalensen, men jag tror den också rymmer en visdom. Små steg i livet kan vara de största. Och den som väntar vid tröskeln har tid att be med Sewon: En bön om nåd för oss som tvekar,
om mod att höra hjärtats tal.
Att Gud i oss till sist beveka
att våga steg, att göra val. När hjärtat kräver, vila vänta.

/Gunnar Sjöberg

När gudstjänster börjar firas för hörande och döva tillsammans visar det sig att en kvinna alltid sätter sig på samma plats i kyrkan. När tolken till sist frågar varför, berättar kvinnan att hon hittat en sten i kyrkan, under just den platsen, där hon kan känna orgelns vibrationer. Hon får hjälp att säga det till organisten och sen den dagen spelas musiken med toner som den döva kvinnan kan känna varje gång det är gemensam gudstjänst.

Vi tror så ofta att gemensamt betyder att vi upplever och uppfattar det som sker på samma sätt. Men definitionerna är våra egna. Tolkningsföreträdet vårt, ingen annans. Därför kan en döv lyssna till Bach och uppfatta musiken på ett lika sant sätt som en hörande.

Kanske är berättelsen vacker, men inte nödvändigtvis allmängiltig. Normerna styr även våra sinnen – vi lär oss med åren vad vi ”borde” höra eller känna. Även vanan lurar oss – vi tror oss förstå och se och känna på ren rutin. En gång Bach alltid Bach. Sakta sluter sig våra sinnen och blir som markörer som markerar kända stråk i livet. Och många av oss går hellre i cirkel än utsätter sig för risken att gå vilse…

I en ålder av den som är min vill jag ändå gå vilse. Jag skulle också vilja hitta en sten i den kyrka jag gärna besöker, en sten som öppnar andra sinnen. Och sitta där med en vän som kan utmana mig, hjälpa mig att lita till min egen tolkning och känsla. Den ton som jag hör, inte den som jag vet att jag borde höra eller den ton jag tror är den rätta.

Att kommunicera är att dela. De som delar ger av sig själva till varandra, adderar styrka och helar sår. Ofta ordlöst, det är ju det märkliga. Att ”kunna prata” med varandra är ju så enormt mycket mer är bokstäver. Det är väl snarare som Paulus skriver, att bokstaven dödar medan anden ger liv. Andningen. Att verkligen kunna kommunicera är att förstå varandra mellan raderna, bortom orden.

Det stora testet på god kommunikation är om vi kan vara tysta tillsammans. Vila, eller rentav drunkna, i varandras ögon och känna hur andningen lugnas. Hur axlarna sjunker och stillheten närmar sig. Kravlös närvaro i en vänskap och närhet som bär bortom allt. Kärlek är nog rätt definition på den känslan.

Ett sjunde sinne är kanske vad det handlar om. I Bibeln talas det om att en tretvinnad tråd inte brister så lätt. En tråd vävd mellan två människor och Livets källa. Det sjunde sinnet kanske är den osynliga tråd som skapar den där ordlösa samhörigheten, känslan av förståelse, tillit, kärlek. Den som bara älskande kan känna. Eller de som vill älska, eller åtminstone vara djupa vänner.

Bach skrev så intensivt som om han ivrigt ville svara på den fråga hela denna krönika handlar om. Samtidigt tycks han sorglöst medveten om att svaret finns bortom det som syns, hörs, känns. Allt man behöver göra är att trycka på tangenterna vid rätt tid så spelar instrumentet sig själv, lär han ha sagt. Som att allt man behöver göra är att hitta rätt sten att sitta på. Med alla sinnen öppna.

/Gunnar Sjöberg, www.gunnarsjoberg.se

Jag bad honom prata högre och då kunde jag urskilja vissa ord: Hitta punkt se, abonnemang, 24 månader, automatisk förlängning, 995 kronor i månaden… Jag förstod fortfarande ingenting men var vaken nog att säga att jag aldrig skaffat något sådant abonnemang. Det har du visst Gunnar, sa mannen och lät lika falsk som min nysträngade gitarr. Du fick ett brev i februari Gunnar, sen ett till i juni med en påminnelse om att du måste säga upp ditt abonnemang idag för att det inte ska förlängas 24 månader automatiskt. Du ljuger, sa jag.

Jag gör ett undantag för dig, sa mannen som vore han en slimmad gatuförsäljare. I´ll make a special price for you… Gunnar, om du säger upp avtalet idag så godkänner jag det och då slipper du den automatiska förlängningen och behöver bara betala uppsägningstiden på 12 månader. Brinn, hade jag lust att säga men jag säger inte sånt. Istället bad jag honom lugnt att skicka mig det avtal han påstod jag godkänt. Sen la jag på. Och googlade på skurkbolaget Hittaföretagen punkt se. Och det har ingenting att göra med företaget hitta punkt se, som jag hörde honom säga.

Så var början på min dag. Premiär för telefonbedrägeri. En klassiker, på nätet såg jag att flera personer just den dagen råkat ut för samma sak: Brusig linje, bråttom, sludder, säga upp idag annars förlängning… det enda mannen ville ha av mig var ett ”ja” som han skulle kunna spela in som bevis. Och hur lätt är det inte att en sådan gång säga ja bara för att bli av med karln? Och till och med tycka det var värt 995 spänn i månaden…

Av självterapeutiska skäl gick jag runt och berättade det här för folk jag mötte hela dagen. Jag var arg, uppretad och förvånad. Och stolt över att jag avfärdade honom klokt. Men ödmjuk inför alla som faller, för han var skicklig. Men ömklig. En så sorglig försörjning. Brinn i hans ficka. Så hade farfar sagt till pengarna.

Men det var också en dag som slutade som en av mina dagar aldrig dittills gjort. På kvällen, när jag passerade Vasaparken på väg från jobbet, hörde jag sång från viadukten. Det var en sådan sång man inte direkt betalar för att lyssna till. Hög, falsk, märklig. Fortfarande störd av lurendrejaren var jag nära att välja en annan väg, precis som andra gjorde, bara för att slippa möta vad det nu var jag skulle möta. Men jag gick mot viadukten och sången hördes allt tydligare.

Mot mig, från uppförsbacken, kom en gigantisk man och vid hans sida en enormt kortväxt och genomsvettig man. Den store sjöng och vaggade sig fram, den lille bara log. Människor tittade bort men jag ville möta deras blick från andra sidan gatan. Så fick jag stans bredaste leende tillbaka från den korte, svettige. Han vinkade glatt och ivrigt till mig, sökte min blick djupare. När han fann den gjorde han tummen upp med båda sina händer.

Den glada duon lyfte mitt hjärta och renade mina sinnen. Jag har inte sett dem sen dess men jag tror den store sjunger varje dag överallt och för alla. Och att den lille vid hans sida gör tummen upp. För alla som behöver det just då.

/Gunnar Sjöberg, www.gunnarsjoberg.se

Det är en berättelse som är lätt att underskatta. Det låter vackert och fint; Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord. Röd och gul och vit och svart gör detsamma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord. En gammal söndagsskolesång som också är lätt att underskatta och bara bädda in i gullegullan koko.

Så vad menar han, när han säger att vi måste bli som barn? Tillitsfulla, beroende, burna – ja absolut. Att möta världen utan att blinka, med öppna ögon och sinnen – absolut. Men kanske också att leva livet nyfiket och prestigelöst. Med sänkt gard.

Barn var inte illa omtyckta på Jesu tid, så det var inte så märkligt att Jesus tyckte om dem. Det var ju inte heller märkligt att de vuxna ville vara ifred när han undervisade, för barn hade även på den tiden en tendens att stjäla uppmärksamhet. Men barn under 12 år ansågs religiöst omogna och det var dem han lyfte fram. Ni måste bli som barn, alltså: Ni måste bli religiöst omogna. Kan det vara så han menade? Vad är då mognad?

Samhället på den tiden var väldigt segregerat i de som tyckte sig tro rätt och de som trodde sig tro fel. De som ansågs mogna och de som ansågs omogna. Jesus kritiserade konsekvent de som trodde sig äga sanningen, han skrapade på deras yta för att öppna upp för djupet. Eller tomheten. Några lät sig beröras, de flesta skrämdes. Och kanske är det likadant idag.

Som vuxna bygger vi system och koder som signalerar mognad. Begränsningar som gör att vi begriper och tror oss kunna förutse även det gåtfulla. Det gäller på arbetsplatser, i vänrelationer, på fritiden – i alla sammanhang vi lever. Vi behöver koderna för att få stadga men risken är att formen skymmer innehållet. Gör oss trygga och vana. Men stillastående.

Barn är av naturen livliga. De bryter koder utan att vara medvetna om det och vi skrattar och tänker kanske att de lär sig med tiden. Det är lite sorgligt om det är så, för tänk om barnen är de enda mogna i ordets djupaste mening. Om Oscar Ludwig Sebastian var den mest religiöst mogna av oss alla på dopet häromveckan?

Barnens lekar och oskyldiga öppenhet är som ett undantag, och det är nog ett skäl till att vuxna kan glädjas åt deras lek. Kanske väcker det också en längtan, eller en klang, i den vuxnes inre efter samma mod eller lust eller spontanitet eller vad det nu är ett uttryck för. Tänk om sanningen gömmer sig i undantaget?

Isåfall är det bra att försöka bli som ett barn. Och att öppna sig för kulturen och konsten, dansen och leken. Improvisationen men också de strukturer som kan bära en kreativitet som sträcker sig längre än det begripliga. Titta vad det blev, kan ett barn ropa häpet inför resultatet av ett planlöst legobygge. Med både glädje, stolthet och förvåning i rösten.

Titta vad det blev! Vad skulle hända om vi oftare vågade närma oss livet i sådan tillit? Istället för den tärande frågan vad det ska bli.

/Gunnar Sjöberg