De kallade sig Tre Barbini (vagabonder). Carlos, Louise, Jani. Carlos en luggsliten börsmäklare som talade briljant engelska, Louise lokförare och Jani stins och båda två med en obegriplig ligurisk dialekt. Sammanlagd ålder rent okulärt 300 år, i verkligheten omöjligt beräkna. Jag kände mig som deras pojke eller kanske barnbarn. De beställde maten, jag hakade på och åt utan att riktigt förstå vad. Men anade varför.

Det är sånt som händer i livet om man öppnar för det, tänker jag nu inte högfärdigt utan ödmjukt. Självklart behöver man inte åka till Italien för att uppleva något liknande, men jag tror det hjälper - särskilt om man gör det ensam. Vi låter oss så ofta begränsas av sammanhangen, rutinerna och normaliteten. Ensam i ett annat land är det lättare låta sig utsättas, åtminstone för mig. Låta mig sättas utanför säkerhetsboxen. Det var vad som krävdes denna gång.

Gud är en vagabond. En vandrare, livsnjutare och inbjudare. Så var i alla fall Jesus som jag känner honom men så har vi i kyrkan inte alltid presenterat honom. Vad var Jesu budskap? Öppna upp, stäng inte inne! Älska alla, även dig själv! Förlåt, även dig själv! Låt inte kärleken begränsas! Skriv inga nya lagar! Du är fri, förlåten, älskad! Följ med! Han talade i frågetecken men väckte viktiga utropstecken i våra hjärtan. Markörer som bär vidare i livsvalen.

På min vandring efter Liguriens kust försökte jag återfinna detta enkla i hans budskap. Det kroppsliga och gudomliga som ett. Valeria, som jag bodde hos, beklagade sig över den nya (fast gamla) prästen som var så långtråkig att ett barn till och med hade somnat i bänken, ramlat och slagit sig blodig i huvudet. Repetivo, sa Valeria. Han är så repetivo. Och Gud som gör allting nytt, tänkte jag. Hur hamnade vi där? Gud gör nytt varje morgon, i varje andetag. Livet levs framåt och då har repetivo ett begränsat värde.

Carlos satt mitt emot mig under den märkliga måltiden och jag frågade och frågade om hans liv. Jag lovar, det är värt en bok. En tandlös, långhårig italienare född i Tyskland med fader från Venedig och moder från Heidelberg, student i Oxford, börsmäklare på 70-talet (eller 50-talet, han kanske är 120 år?) som köpte Stradivari-violiner för pengarna och presenterar sig nu som en samlare med egen hemsida. Varje violin är värd två miljoner Euro, enligt Carlos. Den mat som blev över tog han hem till sina halvvilda katter, varav en är född på hans balkong och den andra plötsligt bara fanns där. Med dem delar han huset vid stranden i Punta Mesco i Levanto sedan 22 år tillbaka. Varför? Han sa att han bara längtade från Tyskland till värmen.

Med sina två vänner äter Carlos alltid söndaglunch på samma restaurang i bergsbyn Lavaggiorosso i Levanto i Italien. Där väntade en stol framför honom på mig en dag i maj 2012. Vi talade aldrig om Gud. Men jag slog mig ner och åt. Och mötte Gud.

/Gunnar Sjöberg

Häromdagen mötte jag en osäker student som mötte en annan osäker student på gatan, det finns många sådana i Uppsala. Studenter alltså. Hej Ola, är det bra frågade den ene generat. Ja, svarade den andre med röda kinder och fötterna i snubbelläge, det är alltid bra med mig. Åh, lycka till tänkte jag med omsorg i mitt hjärta. Känn inte att allt alltid måste vara bra med dig.

”Helt okej” är väl ett svar de flesta av oss är bekväma med, fast det säger ingenting om hur det egentligen är. För vad är ”helt okej”? Kanske orden fångar den där känslan av att summa summarum så är det någorlunda balans i tillvaron. Att det gungar på vissa håll, men inte så att jag ramlar handlöst. Och att somligt ger mig kraft att stå stadigt. Om allt vore väl hela tiden, hur vore ett sådant liv om vi med ”väl” menar att det inte gungar? Stillastående, som en flod utan flöde. Var finns livet i en sådan?

Om jag åtminstone kunde få dem att känna att den här skälvningen under oss betyder att vi är på en bro. Så skriver Tomas Tranströmer i en av sina mest ordrika dikter, Galleriet. Och så vill jag se livet. När det gungar är det kanske inte hela marken som skälver, vi är bara på en bro. På väg till något. Inte nödvändigtvis drivna av den egna hungern efter mer, mindre eller något annorlunda. Drivna av livet, som av egen kraft för oss framåt. Över broar.

Men visst, den som undviker att svara ”absolut” på frågan om allt är väl riskerar att betraktas som oartig eller en dyster grubblare. På samma sätt som den som bejakar livet som en rörelse kan ses som rastlös och alltför glupsk på livet. Jag säger inte att något förhållningssätt är bättre än det andra, förnöjsamhet är säkert en gudagåva. Liksom längtan. Men jag tror längtan tär mer, den gnager liksom på det som verkar så självklart. Som ett rop, en kallelse. Inte en mur, som förnöjsamheten kan vara.

Att stå med båda fötterna på jorden är per definition att stå stilla. Ändå betraktas det som ett gott karaktärsdrag.

På jobbet checkar vi ofta in på viktiga möten genom att gå en ”runda” – alla erbjuds att på max en minut säga något om hur det är, privat eller på jobbet. Att säga ”pass” är helt okej men vi går rundan för att vi ska kunna förstå varandra bättre. Hur mycket gungar det just nu för dig? Ge mig en vink om det så förstår jag dig bättre och du kan vara tryggare i gruppen. Det handlar om kommunikation.

Det förstod Sören Kierkegaard som i mitten av 1800-talet skrev: Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det, så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Kanske Kierkegaard var inspirerad av den bön som Siouxindianerna bad långt före honom: O, Store Ande, gör mig så vis att jag går i den andres mockasiner innan jag kritiserar eller dömer honom. Eller förutsätter att allt alltid är bra, tänker jag framför datorn. Och bestämmer mig för att tänka efter innan jag både frågar och svarar nästa gång.

/Gunnar Sjöberg

Inom ramen för kyrkans liturgi gör den skillnad. Det finns en linje från första advent över jul och påsk och fram till alla helgons dag och domsöndagen. Om födelse, död och nytt liv. En rytm som följer naturens. När påskljusen tänds sjunger fåglarna och psalmerna skiftar från fastans moll till dur. Uppstått har Jesus hurra hurra, ropar barnen i kyrkan. Vad ljus över griften, svarar de vuxna.

Men vad betyder det för mig? Jag tänker denna postmoderna tanke i trygg tillit till att kyrkans gemenskap bär traditionen. Det sanna är inte bara en subjektiv upplevelse, det finns en sanning bortom min egen förståelse och känsla. Det är inte bara det relevanta för mig som är det viktiga i livet. Världen är större än min egen, absolut och amen. Därför behövs kyrkor, traditioner, riter och kollektiv. Men ändå, hur kan jag karva fram en berättelse om mitt eget liv ur den Stora Berättelsen om allas liv? Och hur kan jag bidra till den berättelsen?

Våren visar vägen. Korta bakslag, men varje dags vandring till jobbet är en vandring mot ljuset. Livet bryter igenom det kalla och frusna. Färgerna återvänder, marken mjuknar och vi vågar knäppa upp knappar. Kanske påsken handlar om en gudomlig närvaro som ändrar karaktär; från hierarkiskt avstånd till en ström rakt genom allt i livet. Och en gudsrelation som skiftar från kyla till värme, från förbud till frihet åtminstone ur människans perspektiv. Så tycks det när Nya testamentet ställs mot Gamla.

Påskens berättelser har något mer att säga än det faktiska skeendet. Att ”läsa som det står” är att förminska budskapet och det visar sig ju också i att berättelserna om vad som händer efter uppståndelsen skiljer sig åt. De stämmer inte överens och så har det bekymmerslöst fått vara genom kyrkans historia då texter innan boktryckarkonsten skrevs av för hand till nästa generation. Motsägelserna har inte varit något problem eftersom berättelsernas betydelse sträcker sig bortom bokstäverna.

Så vad berättar berättelserna om påsken en vårdag i Uppsala eller Luleå 2012? Kanske om öppenhet för något som möter mig både inifrån och utifrån? Att leva i flödet av gudomlig närvaro i hela universum, en närvaro som bär på kraft och vila, försoning och engagemang. Våra liv ser annorlunda ut – för somliga drar långfredagen ut på tiden medan påskdagen för andra är ett vardagstillstånd. Så är livet, men alldeles oavsett är jag aldrig ensam. I djupet av allt mänskligt finns en gudomlig närvaro. Flödet är ett överflöde som gör att till och med döden besegras.

Att öppna sig för den närvaro som redan finns, vad gör det för skillnad i våra liv? Med den frågan möter jag en vän i nära samtal. Och tänker på Tranströmers dikt om en glänta: Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Påsken gör inte livet lättare, men mer levande. Och axlarna sjunker inför insikten att allting inte bara hänger på oss. Att öppna sig är att slappna av, ta emot och ge utan rädsla och krav. Så blir jag en del av ett större vi. När tankarna tänjs öppnas kanske också hjärtat. Som att bara den som gått vilse vet vad det är att hitta hem.

/Gunnar Sjöberg

Det var inte länge sedan. 1996 blev dopet medlemsgrundande, vägen in som medlem i Svenska kyrkan. År 2000 skildes kyrkan och staten. Jag minns ett Luleå runt 1990 när i stort alla var medlemmar, alla ungdomar konfirmerades, alla elever sjöng julpsalmer utan problem. The times they are a changing. Tack och lov.

Svenska kyrkan har ett problem med sin historia. Med nåt slags självvalt självskadebeteende räknar hon statistik som vore det själva meningen. Som om Svenska kyrkans främsta mål är att vara Sveriges största medlemsorganisation. Problemet är att utgångspunkten är 100%, att alla är medlemmar. Så är det ju inte nu, idag är 69% medlemmar sett till hela landet. Färre javisst, men ändå fler än sex miljoner människor. Bara svenska staten har fler medlemmar.

Snälla nån. Rubrikerna talar om medlemstapp och jag gillar inte ordet. Vaddå tapp? Det är klart att Svenska kyrkan tappar medlemmar, tack vare att tradition och tvång släpper sitt grepp. Tack vare att fler människor gör egna medvetna val. Tack vare invandring som tillför troende medlemmar från andra kristna kyrkor. Medlemskap ska motiveras, inte följa med en födsel. Står du på en statistisk topp som säger 100% är varje förändring ett tapp. Topp tapp. Men inte tipp.

Jag är inte orolig för Svenska kyrkans framtid. Må så vara att ekonomin försämras, att vi måste bli bättre på att samverka och effektivisera. Men intresset för andlighet ökar, människors längtan efter Gud minskar inte. Och det är ju kyrkans ärende! Svenska kyrkan ska vara en miljö för andligt sökande, en fysisk plats och gemenskap där individuell längtan kan uttryckas och möta andras. Och i mötet sker växt.

Jesus grundade inte en organisation, han samlade folk. Hans syfte var inte att bilda eget, syftet var att öppna människors hjärtan. Att länka samman Guds närvaro med människors längtan. Riva murar för att öppna upp, spränga gränser för att befria. Frälsa.

Jag skriver det här som en av organisationens företrädare. Jag kan inte skriva om Svenska kyrkan utan att använda ordet ”vi” - jag tillhör systemet, absolut. Och jag ser en mening i mitt uppdrag. Strukturer behövs – liksom liturgi – för att bära en djupare mening, skapa sammanhang och styrka, men de behövs inte för sin egen skull.

Att peka bortom sig själv, det är Svenska kyrkans roll. Vara miljö, vägvisare, rastplats, mötesplats. Och visst, för organisationen blir det ett problem om färre vill vara med och bära. Kyrkor kanske måste stängas, tjänster dras in, körer läggas ner. Men Guds närvaro i människors liv följer inte medlemskurvan för Svenska kyrkan. Närvaron är konstant. Kyrkan en möjlig påminnelse om den.

Det som oroar mig är om vi i kyrkan tar relation för given. Om vi inte förstår att varje enskilt möte är sannings ögonblick. Om vi inte bejakar att människor idag har kompetens nog att också utöva sin andlighet – finna sina böcker, välja sina gudstjänstbesök, formulera sina tankar. Kyrkan äger inte Gud men kan peka bortom sig själv. Mot den som alltid är och allting bär.
Gunnar Sjöberg,

Grymt sa grisen men det säger också varenda coach i TV 4s program the Voice. Det är grymt, asbra, kanon och helt sjukt. Kvällspressen hakar på och ropar ut de saliga utvaldas känslor med samma ord. Det är grymt, mot språkets inneboende värde. Helt sjukt.

Benämnandet är en nyckel inom all själavård och terapi. När vi sätter ord på det som tynger oss lättar i någon mening bördan. Orden hjälper oss att hitta berättelsen om oss själva och därmed förståelsen av våra liv – varför det blev som det blivit och hur det kan bli annorlunda. Det märkliga är att sökandet efter de orden, den berättelsen, kräver ett överflöd av tystnad. Kanske tystnaden rentav är en del av vägen. Men när det som inte kunde sägas äntligen har sagts ser världen annorlunda ut. Orden befriar och öppnar en väg till försoning om inte annat med mig själv och det som blev.

När jag skriver så, tänker jag på ett citat jag inte vet vem som jag stjäl det ifrån: människan är korsfäst vid alfabetet. Jag vet inte ens hur jag ska tolka det, men mina tankar far till kravet på att finna ord. Att alltid kunna verbalisera det som icke kan uttalas. Vad menar du? Hur känns det? Vad betyder det? Definitioner begränsar samtidigt som de läker. I detta ligger ett av ordens dilemman.

Att vara korsfäst vid alfabetet kan ju också betyda att det du sagt för alltid förföljer dig. Du sa det! Jag hörde dig! Invändningen att ”det var inte så jag menade” räcker inte mot de ord som faktiskt sades eller skrevs. Det är smsens strypsnara – i korta meningar riskerar du att sätta ord på sådant som inte ryms i ett sms. Det är också Facebooks snara – kommentaren finns kvar, utan marginaler och mellanrum. Det som är skrivet är skrivet. Punkt slut, läs som det står. Fundamentalismens förbannelse.

Eller så betyder att vara korsfäst vid alfabetet ett fängelse. I en pjäs för många år sedan, jag minns inte vilken, skildrades hur en flykting som kommit till en flygplats i Sverige ständigt upprepade frasen ”jag älskar det här landet”. De som mötte honom höll med eller sa emot men han förstod ingenting utan fortsatte med sitt inlärda mantra; jag älskar det här landet. Det var en sorglig pjäs. Han var korsfäst vid alfabetet. Bunden vid ord han inte förstod eller kunde finna.

En vän som råkat ut för en olycka gav en motbild: Han berättade om språkets läkande kraft, särskilt det liturgiska språket. Det som bär över tid, det igenkännbara på ett inre plan, ord som ger resonans på djupet. Ett språk vars ljudvågor läker rent faktiskt. Inom religionen kanske förbönen har samma läkande kraft; resultatet av förbönen är inte det viktiga, dvs om det blir som någon vill eller inte, utan den kraft bönen ger är det som helar. Själva omsorgen, det faktum att ord uttalas med en önskan om någons välgång. Som att bli befriad, frälst, av alfabetet.

Jag vill tro på den möjligheten; frälst av alfabetet. Men då måste vi hjälpa varandra att återta de ord som riskerar bli tomma begrepp istället för kännetecken på en livshållning: medmänsklighet, värme, kärlek, tro. Och låta grisar säga grymt och det sjuka vara sjukt.

/Gunnar Sjöberg

Jag minns en måltid i Frankrike som var underbar fram till desserten. Den var så totalt i otakt med förrätten och varmrätten att allting bara dog. Ge honom allt vi har, tycktes tanken bakom kompositionen vara. Och helheten förtog detaljernas skönhet och smak.

Allting har sin tid, nånstans borde det också gälla maträtter. Nu är fastans tid och vi stoppar i oss semlor på löpande band. Semlan som från början var tänkt som en fet uppladdning tisdagen innan fastan har blivit en bakelse som räcker ända in i påska. Det är naturligtvis helt okej men nånting har gått förlorat. Semlans funktion ska ses i relation till askan dagen efter, den som kallas askonsdagen och är fastans inledning. Livet är en fest, absolut. Men inte alltid. Livet är en fasta också. Skiftet av vokal antyder en av livets tunnaste men viktigaste linjer. Livet är fest och fasta, semla och aska.

I sitt kaloristinna överdåd vädjar semlan till oss om besinning och balans. Ät mig inte varje dag, är ett övertydligt budskap. Men ät mig när du vill tänja ut livet en aning; för att våga gå över den där tunna linjen. Allting har ju sin tid, även semlan. Som glädjen, skrattet, festen. Som sorgen, gråten, fastan. Besinning och balans.

Svenska kyrkan har ett kyrkoår som är som en kostcirkel för det inre livet. Det börjar första advent och slutar med domsöndagen. För varje söndag finns texter som gudstjänsten ska formas kring. Varje söndag har sitt eget tema. Nu har vi en dryg månad av fastetid innan den stora festen: Påsken. Jag gillar tanken att kunna gå till kyrkan varje söndag för att smaka och se olika aspekter ur livet. Allt serveras inte på en gång. Allting har sin tid.

Egentligen är det inte semlan som inspirerat mig till denna krönika. Det är Christer Sjögren. Eller snarare en annons om Christers julkonsert med Lotta Engberg, Gunhild Carling och Curt-Erik Holmquist i Uppsala den 6 december 2012. Annonsen publicerades i UNT på fettisdagen den 21 februari 2012. Vi pratar buffé. Fullständig sammanblandning. Kalvsylta och gravad lax. Varsågod och skölj, men varför får inte allting ha sin tid? Christer har ju sin, men det är ju ett tag dit. Eller hur?

Konsten att vara i det som är, det är en stor konst. Jag vill inte vara i en julkonsert med Lotta och Christer, möjligen aldrig men absolut inte nu. Jag vill inte vara i en semla, men det beror inte så mycket på semlan utan på min galla. Jag vill vara i närheten av den där tunna linjen, vokalen som skiljer fastan från festen. Jag vill leva öppen för båda - glad i min glädje, ledsen i min sorg. Leva med uttänjda gränser, mer uttänjda än vad som känns bekvämt. För den sakens skull kan jag till och med offra gallan och äta en semla; för att njuta i just den stunden och sedan njuta av motsatsen.

En möjlig mardröm är hela livet serverat på en enda dag. Lussebulle på morgonen, pepparkaka till fikat, sillunch, alla hjärtans-bakelse, surströmming och sedan avec med Christer Sjögren. Detta skrivet utan något ont sagt om någon enda detalj. Men allting borde ju liksom få ha sin tid.

/Gunnar Sjöberg

Det öppna är annars ganska ofta ett hot. Mystikerna låter sig inte kontrolleras, de lever i öppenhet för det gudomliga och är därför oberoende, fria från de strukturer och normer som vi så ofta låter oss begränsas av. Men inte bara mystiker öppnar sig som törstig jord, visst är vi fler som kan känna att de orden träffar något djupt inom oss? En längtan efter rymd.

I Uppsala firade vi den tredje Teologifestivalen första helgen i februari. Mottot för festivalen är att alla är teologer, att alla människor har mandat och förmåga att tänka och tala om Gud. Vi var 1200 personer som möttes från hela landet. Det fanns en bredd och ett djup i samtalen – och en höjd. Den som vilar i insikten att Gud är större än våra tankar om Gud vågar tänka högt och framförallt lyssna till andra. Den människa som vill växa måste våga lyssna, utsätta sig för andras synsätt och låta den egna tanken och känslan utmanas.

En av kyrkans viktigaste uppgifter är att ge rum för lyssnandet; både för flera tolkningar och för de samtal som söker sig bortom givna definitioner. Inom den breda och motstridiga tradition som format kristendomen ryms en ocean av tolkningar och tankar. Bara den mångfalden – som inte innebär att allt är rätt – kan spegla den gudomliga gåtfullheten. Jag tror Gud låter sig anas i mångfalden, inte i enfalden.

På festivalkvällen sjöng Syster Fritz att vi måste fortsätta fråga och en stund senare mottog KG Hammar Silverkeruben, Teologifestivalens speciella pris till den som fått människor att tala teologi vid köksbordet. För fyra år sedan fick Martin Lönnebo priset, för två år sedan Ylva Eggehorn. Applåderna ville aldrig ta slut och jag tror alla i lokalen kände hur värmen fyllde hjärtan.

KG Hammar var inte kung men väl ärkebiskop i Svenska kyrkan 1997 - 2006 och under de åren Svenska kyrkans främsta andliga ledare. Jag är tacksam över att ha fått arbeta nära honom några år och vet att han öppnar sig som törstig jord. Som ärkebiskop var han en makthavare som vågade öppna sig för det och den som är innanför och utanför. Omtyckt av de som vill samtala om Gud vid köksbordet, kritiserad av de som vill begränsa samtalet till predikstolen.

Som sagt, öppenhet är ett hot. Jag minns prästen som sa sig ha lika stor respekt för KG Hammar som för Skalman. Det säger naturligtvis mycket om den prästen men också om rädslan för det öppna. Och kyrkan som ska vara ett rum för lyssnande… och därmed växande… rymd. Kyrie eleison. Ingen väg eller tanke är enkelriktad för den som är öppen.

Teologifestivalen fördrev det eventuella missmodet. Utanför Uppsala Domkyrka skimrade en jordglob av is från Torne älv, inne i Domkyrkan reste sig valven bortom det synbara. Fler än på länge går med i Svenska kyrkan. Tillsammans kan vi värna rymden i valven, rentav höja takstolarna centimeter för centimeter.

Jag har inte sanningen, jag söker den. Så skrev KG Hammar år 2004 efter Kristus. Det är att öppna sig som törstig jord.

/Gunnar Sjöberg

Absolut är annars ett vanligt uttryck, som ett reflexmässigt ja. Tveklöst. Men ett sådant svar kanske inte leder till ledande positioner. Det låter som att man vill för mycket, nästan strävar efter att bli ledare. Och det passar illa i motvillighetens tid.

Jag minns ett biskopsval för många år sedan. När egenskaperna för den nye ledaren skulle vaskas fram hördes en röst som ropade: Vi ska ha en biskop som inte vill vara biskop! Jag minns applåderna och min känsla av overklighet. Ska kyrkans högsta ledare vara personer som inte vill vara det? Motvillighet som merit, ambition som svaghet. Nu fick just det stiftet en mycket bra biskop som jag aldrig hörde säga "jag vill inte" inför frågan. Men ändå.

Jag vill bli ledare! Är det bara uppstudsiga elever på företagsgymnasier som vågar säga sånt idag? Var ligger problemet? Finns det kulturer som fostrar till icke-ledarskap? Som håller tillbaka eller ställer sådana orimliga krav på ledaren att ingen vågar gå in i rollen? Eller är motvilligheten bara skenbar, en taktisk manöver för att komma i ledande position med en given gardering när motvinden börjar blåsa: Jag ville egentligen inte... jag ställde upp, offrade mig för saken. Som att ta ansvar skulle betyda att göra något jag inte vill.

Vilka namn är det som nämns? När en ledare eller chef söks så är det ofta den första frågan. Vad har vi för namn istället för vad har vi för krav? I värsta fall stannar det där: Namn vaskas fram, gallring sker och plötsligt har en ledare tillsats med uppgift att själv definiera både roll och uppdrag.

Kanske var det vad som drabbade Juholt, jag har ingen aning. Men i motvindens tid såg han väldigt ensam ut och så blir det för den ledare som väljs att leda utan närmare kravdefinition och sammanhang. Den som väljs på sitt namn blir väldigt lätt att utse till syndabock. Organisationen kan ju alltid plocka ett annat namn, någon vars främsta merit ska vara motvillighet. Juholt kanske sa Absolut när han fick frågan om att leda partiet...

Namndiskussioner pågår, sa Carin Jämtin dagen innan man fann Namnet i den inre kretsen. Men oavsett namnet Löfven måste det politiska ledarskapet reformeras, precis som det kyrkliga. Fördelas på fler axlar och fokus flyttas från företrädaren till idén. Det och dem som bär istället för Ledaren. I Svenska kyrkan trevar vi oss fram vilket inte minst märks vid biskopsval där "namnfrågan" riskerar skymma den större frågan om vad som ska företrädas och gestaltas. Det tar tid och tid är nog vad Socialdemokraterna behöver nu. Tid att bottna i idén, det som ligger långt djupare än namnet på den nye ledaren. Socialdemokratins kris stavas inte Juholt, dess möjlighet inte Löfven. Och om Svenska kyrkan har en kris bär den inte samma namn som närmsta kyrkoherde.

Jag tror på lyhördhet och lagarbete. Tillsammans är ett vackert ord, att hjälpa varandra en konstart. Skönt är det sammanhang där människor strävar efter att ge varandra kraft. Då ledaren är omgiven av god vilja och kloka rådgivare som vågar vara ärliga. En kultur där alla får växa och utmanas i att ta ansvar. Där motvilligheten får stå tillbaka för den gemensamma ambitionen.

/Gunnar Sjöberg

Jag tycker om korta, intensiva ösregn. Finns en altan eller gräsmatta i närheten går jag gärna ut för att överrumplas och översköljas. Kom och se, sa jag ibland när barnen var små. Jag ville lära dem att åtminstone sträcka ut händerna för att inte bara bli blöta utan också känna kraften av något annat. Något icke kontrollerbart. Jag gör samma sak idag. Ensam.

Oväder kan vara vackra, särskilt när de kommer som en överraskning och är korta, intensiva. Skriver jag lättvindigt, utan att äga en enda hektar av skogsmark.

Det finns olika former av oväder men det som fascinerar är överrumplingen. Poff. Och omkullkastningen av det självklara. Krasch. Världen är annorlunda efteråt, både den yttre och inre beroende på vilken typ av oväder det handlar om. Boom. En plötslig vind kan slå omkull oss – ett leende, en beröring och en kommentar lika väl som trettio sekundmeter och en klass 2-varning av SMHI. När vi reser oss är världen en annan. Kanske inte bättre men annorlunda. Och annorlunda är bra.

För några år sedan var jag på Matoperahuset i Stockholm för att fira min mammas 75-årsdag. Jag kom dit oförberedd med en vag uppfattning om att det handlade om att äta och lyssna på opera samtidigt eller inte. Mitt i maten – och operan – sjöng en kvinna en aria som en aria ska sjungas. Med inlevelse sökte hennes blick över lokalen och sekunden innan hennes blick fann min fick jag ett varsel av att något var på gång. Så jag mötte hennes blick när hon stadigt gick fram mot mig, föste undan besticken och tog plats i mitt knä. Jag hamnade i ett kort, intensivt ösregn. Vackert, överraskande, överrumplande. Hon sjöng hela arian sittandes i mitt knä. Det darrar än vid minnet.

Varför just jag, av alla hundra i lokalen, är ju en naturlig fråga. Men jag minns inte att jag ställde den då och idag är den ointressant. Den frågan förskjuter fokus från kulturens mission och operasångerskans prestation. Det handlar ju inte om mig, min eventuella närvaro i ögonblicket eller hennes och min eventuella kemi. Suck, sådana begränsade perspektiv förmår inte ta in det kulturen vill bjuda upp till. Det handlar om ett kort, intensivt ösregn. Ett nedslag. En dans i oklar men bestämd takt. Pang. Att bli förd av någon annan, något annat. Just nu. Leva liv.

Så vad är då kultur? Jag vågar inte ge mig in i debatten för nånstans handlar det å ena sidan om personlig smak, å andra sidan om formella definitioner. Är det kultur när Zlatans nedtagning kastar omkull mig i TV-soffan? Är det kultur när hon som bjuder upp får mig att fullständigt släppa alla tag som begränsar mig?

Det korta, intensiva ösregnet. Arian i knät - det som kastar omkull och förvånar mig. Allt sådant är vad som slipar bort alla överbyggnader och blottlägger vad livet handlar om. Det nakna som jag i bästa fall vågar se när jag släckt lampan innan ögonlocken. Och i gudagivna stunder får dela med en vän som förstår. Som kan hålla om mig medan jag kastas omkull. Eller följa med i fallet. För även efter korta intensiva ösregn följer sol. Så är min tro.

/Gunnar Sjöberg

För någon dag sedan passade jag på att göra en rejäl vandring i skogen. Det är inte bara myggfritt nu utan även fästingfritt. Jag gick i en tunn kofta och njöt av solen som tände små eldar i den gröna buskagen. Träden har ju redan klätt av sig, så sikten var god. Det var något genomskinligt över min vandring i det avskalade landskapet. En jul jul, strålande jul på sitt alldeles egna vis.

Det täta och heltäckande en sommardag är vackert, men vackert är också en avskalad mellandag i december. På nåt sätt förstärkte denna gröna jul det avskalade i julens händelse. Det gudomliga och mänskliga möttes i ett enkelt stall, med djuren på första parkett och några herdar som ansågs religiöst orena eftersom de inte kunde följa de komplicerade religiösa lagarna. Mer avskalat kan det inte bli.

I det avskalade framträder det viktiga och vackra tydligare. Det är ett känt inredningstips - plocka bort nio kopparkittar från spiskransen och den tionde lyser vackert. Less is more. Men kanske finns det nån existentiell variant på det. Less is more även på insidan, i valet hur vi formar våra liv.

Jag skulle kunna reducera min skogsvandring till en av många naturupplevelser. En vandring bland alla andra. Men jag vill inte det, jag vill bevara känslan av hur det avskalade framhäver det viktiga och vackra. Vad får det för konsekvens för hur jag lever mitt liv? Hur kan jag bidra till att synliggöra det som jag tycker är viktigt för mig, andra och skapelsen i stort? Hur kan det inre uttryckas i det yttre?

Jag har inte svaret, men jag vill finna det. Utmana mig själv att söka konsekvenser av insikter och upplevelser. Kanske låter tanken naiv, den borde ha slagit mig förr. Det har den naturligtvis gjort men försvunnit under täcket av allt annat som livet för med sig. Den finns där, som trattkantarellen under höstlöven på min julvandring.

Less is more även vad gäller livsstilsförändring, det gäller att ha fokus på de små stegen för att hålla missmodet stången. Fokus på den där ledstången som Tranströmer skriver om i Schubertiana IV, hoppet om att något viktigt och vackert väntar även bakom de hörn vi inte har koll på.

”Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inte kommer inifrån.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.

Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på något annat. På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.”

/Gunnar Sjöberg,