Folket bygger landet sjunger Ulf Lundell i en av sina bästa. Så är det kanske i Sverige, men i Sydafrika är det kvinnorna som bygger det. Säkert i hela Afrika.
Sydafrikas stora utmaning är utbildning. Education, education, education var ett mantra vi ofta hörde på resan till Kapstaden över nyår. Apartheids värsta brott är stölden av inspiration och motivation till utbildning. Den svarta befolkningen, 80%, bär på ett otroligt underskott av utbildning och det är den största bromsen för utveckling. Utan utbildning fortlever gamla stamtraditioner med en förnedrande kvinnosyn. Utan utbildning bildas ingen medelklass varpå landet kan byggas. Utan utbildning ligger Sydafrika öppet för exploatering av den rika världen, oavsett om den kommer från Kina, Tyskland eller USA. Överklassen bär inget land, därtill räcker varken lojalitet eller bredd.
Landet bärs av kvinnor. Svarta, starka och stolta. Gunnar hissar Sydafrikas kvinnor och dissar män som inte tar ansvar, skrev jag i min logg på Facebook när jag var där. Männens bristande ansvar provocerade mig, kvinnornas fick mig på fall.
På hotellet mötte vi Olga från Kongo, som jobbade heltid som servitris och pluggade heltid till psykolog och sociolog. I Kapstaden får hon utbildning, jobbar för att ha råd med den och brinner för att stötta de unga flickorna i Kongo som tvingas ta det ansvar föräldrarna släppt. Håll ut, försökte vi tänka, och bad en bön att hon inte skulle råka ut för en man driven av det blinda oförstånd som vetskapen om att det går massor av kvinnor på en man kan skapa.
Jag skriver det en gång till, för upplevelsen kommer tillbaka: Männens brist på ansvar provocerade mig. Om männen inte besinnar sig kommer Afrika inte att kunna resa sig. Kvinnan kan inte bära allt ensam.
Med några goda vänner besökte vi kåkstaden Mbekweni, vilket blev ett fantastiskt möte med bländande färgstarka kvinnor. Den starkaste var Phumbla, med en nedbruten kropp och en kraft som kunde försätta berg. I rygg av våra vänner tog vi emot hyllningar och tacksamhet för stöd, men vi försökte vända hyllningarna tillbaka till dem. Vid lunchen sjöd rymden av kloka samtal, kampsånger och agitation. Om inte förr så blev det uppenbart nu; Kvinnorna bygger den nya Afrika.
När vi skulle åka tillbaka gick jag en sväng runt skjulet, tittade in i ett mörkt förråd och hörde ett rosslande Hello. Där satt mannen i huset, sorgligt retirerad till mörkret och skräpet. Vi sa ingenting till varandra, men det blev för mig en bild av den totala uppgivenheten från männens sida. Och ett nytt frö till den gamla tanken att kvinnan och mannen behöver varandra.
Männen i Sydafrika kan fortsätta sin depraverade livsstil i skuggan av gamla traditioner och kvinnoöverskott. Men tänk dessa kvinnor, vilken kraft att stå emot! Att kämpa och uppmuntra varandra att, om inte annat så för sina döttrars skull, föra kampen vidare.
Här hemma är läget annorlunda. Våra ambitioner att kvotera in varandra i olika sammanhang är goda, men vad Sydafrika lärde mig var perspektivet; det är inte bara så att vi har nytta av varandra, vi är beroende av varandra.
Jag säger som Lundell: Det är folket som bygger landet, folket är de enda som kan det. Det kommer underifrån när den dagen är här. Om folket vill så bygger folket landet.
/Gunnar Sjöberg