Men hur lite vågar man betala för en bil egentligen, frågar mellandottern på väg att köpa en sådan. Tja, jag betalade fem tusen för den här gamla Volvon, svarar jag, och känner i samma ögonblick hur motorn dör och allting slocknar. Tre meter innan Kumlarondellen, en av de mest trafikerade i Uppsala, lyckas jag hjälpligt rulla bilen åt sidan. Sudden Death.
Fyra personer i bilen, en Volvo 850 GLT från 1993 med 33 000 mils erfarenhet, fyra sommardäck i bagaget och matkassar och väskor i hela baksätet och en lyrisk utläggning om hur fantastiskt detta inköp inför sommaren var. Frihet, långsamhet, doft av bensin. En bil jag tänkt mig äga i tre månader men blivit kär i och valt att behålla. Då, i just det ögonblick min dotter var på väg att tro på min klokhet, skedde detta. Platt fall. Eller Guds finger.
Det var en fredag och klockan var 17.10, den sämsta av alla tidpunkter. Resmålet stugan tre mil därifrån, det bästa av alla ställen. Likt kalvar sprang några av oss över ängen till den närbelägna OK-macken. Bästa stället att få motorstopp, hann vi leende och trosvisst säga till varandra när vi insåg mackens närhet. Men därinne stod en ensam människa och sålde trisslotter, varmkorv och bensin i nu nämnd ordning. Jag kan inte, svarade hon på min fråga om hon kunde hjälpa oss. Jag är ensam i butiken, förklarade hon, och jag insåg att en bensinmack inte är vad den var förr.
Villrådig irrade jag runt i butiken, kände på en bogserlina men hade ju ingen kompis i närheten med dragkrok. Då tornade en stor man i knallgul reflexväst upp sig framför mig. Är det din bil som står där uppe i rondellen, frågade han. Jo, svarade jag. Den står illa, sa han. Jo, svarade jag. Vad är felet, frågade han. Ingen aning, svarade jag. Jag kan ingenting om bilar, jag vet inte vad jag ska göra.
Kanske var det nåt i min hjälplösa blick eller djupt norrländska dialekt. Han sa i alla fall att ”du, det är ett hopplöst läge – fredag kväll, rusning, ingen har ens tid att bry sig – men jag har en kompis i Östervåla som är mekaniker, jag ringer honom, han är juste och kan nog hjälpa”. Östervåla, tänkte jag både tacksamt och besvärat, det ligger fyra mil väster om stan märkligt nog. Och det är fredag kväll och några frysvaror i en av de där påsarna i baksätet.
Östervåla svarade inte och nånstans kändes det lika bra. Hoppa in i bilen, sa mannen med den gula västen, jag kan i alla fall bogsera in dig hit till macken så du slipper stå så där illa. Tänk att du hjälper mig såhär en fredagskväll, sa jag till honom. Jag är jämtlänning, svarade han lakoniskt och allting föll på plats. Åhå, svarade jag, och hans svar på det gjorde att hela pusslet lades. Han kände delar av släkten, visste var Korpilombolo låg, jobbade vid Televerket (!) och tyckte att det mest självklara av allt borde vara att hjälpa varandra.
Så han körde upp mig till rondellen, vi monterade den där bogserlinan jag spanat in och jag vred på startnyckeln bara för att få bekräftat att bilen var heldöd. Men icke, den startade i ett kick! Senare, vid macken, kände han på batterikablarna och säkringarna och rådde mig att köpa nya. Sen tog han min utsträckta hand och sa hej då, som den mest självklara sak i världen.
Hur lite vågar man betala för en bil egentligen? Hur lite som helst Lisa, så länge världen ännu fylls av den vänlighet och värme vi alla längtar efter. Och kan ge vidare av.
/Gunnar Sjöberg