Med det nya pensionssystemet har socialdemokraterna en gång för alla avyttrat folkhemmet. Kanske är det bra, men det känns lite snopet. Vi som växt upp i det hann liksom aldrig säga farväl. Nu står vi där, nakna som den dag vi kom till världen, och ska bygga våra egna liv från grunden. Det är egnahem som gäller. Missunnsamheten är vår moder; hemska tanke om någon trist gammal klasskompis skulle sno åt sig min pension när jag dör. Fördomen är vår fader; inga bögar över bron. Syskon har vi inga, för vem orkar bry sig?
I allt fler sammanhang beskrivs livet som ett individuellt projekt. Framgångsreceptet låter likadant oavsett om det presenteras för arbetslösa ungdomar eller chefer på kurs; du måste bli något för att vara någon. Odla din särart och exploatera den. Bara den som förvandlar sig till ett säljande koncept kan bli lycklig. Jag har varit på föreläsningar där framgången illustrerats med diabilder; förebilden är bl a en finsk flicka som spelar fiol samtidigt som hon har medverkat i Baywatch. Ett annat exempel är någon amerikansk IT-miljardär som ser ut som en uteliggare. Jag vet inte riktigt vad poängen med bilderna ska vara. Att visa att vackra flickor kan spela fiol och fula pojkar tjäna pengar? För inte kan väl poängen vara att få oss att tro att vissa är mer värda än andra? Att bara den som lyckas bryta konventionen är unik?
Det finns ett pensionssystem som lurar i förlängningen av den resa vi börjat; ge varje nyfött barn ett startbidrag och ett registrerat företagsnamn. Tänk, varje människa som en firma, kanske rent av börsnoterad! Då är det verkligen upp till var och en att köra livet i konkurs eller vinna hela världen. Valet är ditt, du är vad du blir!
Jag har varit på arbetsmarknadsutbildningar och pratat med 55-åriga byggnadsarbetare om att de borde lära sig jobba i projekt, starta eget eller…tja, starta eget. Det var några år sedan, men ändå. Förlåt mig. Livets mening kan knappast vara varken projekt eller firma. Möjligen kan det vara att älska andra och sig själv. Att se längre än till bara det egna. Att bry sig och ge sitt bidrag med de talanger man fått. Att vara med och bygga en beboelig värld för folk av alla slag. Ett folkhem.
/Gunnar Sjöberg